En ung kvinna med mycket som skriker efter hennes uppmärksamhet informeras om hur man, med hjälp av TV brus kan komma in i ett meditativt sinnestillstånd som sägs tysta ens tankar, men som har oförvarnade baksidor.​ Det här är Nikolina Riselius andra kortfilm, färdigställdes sent 2025.

​

Director's Statement:​

Den här filmen har vuxit fram ur en självreflektion, som också blev en spegling av ett bredare samhällsförhållande. I en tid av konstant stimulans och oändliga distraktioner utforskar berättelsen hur vi ambivalent låter mediekonsumtion fängsla oss. Det farligaste är att det har nått en sån nivå att det bara känns naturligt. Jag har ständigt funnit mig själv böjd över en skärm i behov av något intressant, underhållande ... en flykt. Även med full medvetenhet om problemet, "doomscrolling", den där tysta och villiga transen att drömma bort tiden. Det finns det en tröst i något som för stunden är snabbt, enkelt och obetydligt. Det blir en vana. Det blir en vaken dröm.

​​

Jag ville förmedla idén om instängdhet, berättad genom en karaktär som bokstavligen fastnar i sitt eget mentala fängelse. Grundad i vardagliga element i media, skärmar och det oändliga sökandet efter distraktioner, sjunker filmen gradvis ner i mörkare territorium. Allt eftersom det utvecklas förvrängs verkligheten och gränsen mellan vad som är riktigt och vad som kanske är inbillat suddas ut.​

Jag ville skapa något atmosfäriskt och klaustrofobiskt. Den minimalistiska dialogen innebar en intressant utmaning där bilder och ljud fick bära tyngden av berättandet. Jag hoppas att resultatet blir något både nära och obekvämt. En spegling av hur lätt det är att glida in i en bekväm fälla.